Bullterriern Faistos på bloggen

Gick i fängelse, gick direkt i fängelse utan att passera GÅ! 

Det händer inte så ofta att jag kan släppa lös Faistos så han kan leka med andra hundar. Det finns några skäl till det. Vi bor nämligen i Stockholm och här runtomkring ska kopplet vara på. Det finns också hundrädda och de som har fördomar till rasen Bullterrier. Flera av hundarna här runtom är också rätt så små och till åren kommen. Kompisar att leka med är lite skralt i utbudet. En och annan finns det ju förståss och vi tar varje tillfälle i akt.

Men så en dag lyckades vi sammanstråla på en äng (finns faktiskt sånt här) och vi blev allt som allt 6 glada jyckar i varierande storlek och ras. Representerade var golden, lagotto romangnolo, liten blandis, dvärgcollie, collie och någon variant av vinthund. Faistos hade tidigare lekt med golden som för övrigt har ett riktigt trevligt hanhundsbeteende. Men den som blev riktigt intressant i sällskapet var vinthunden.

Vi släppte ”fångarna loss”, och iväg bar det. Lite spännande var det eftersom vi inte visste hur det skulle arta sig trotts att vi försäkrade att hundarna var vällvilligt inställda till andra individer oavsett kön, ras eller ålder. De var ju så många nu.

Till allas förvåning tog Faistos sikte på vinthunden som var i särklass den snabbaste. Bilden av en graciöst skuttande vinthund med en bullterrier efter som skjuten ur en kanon har fastnat på näthinnan för alltid. Vad han sprang min lilla Faistos! Och vi som vet något om bullterrierns envishet vet också att ”ge upp” är inte ett särdrag hos rasen. Och vad han kunde springa! Alla var fulla av förundran om att hur en sån förhållandevis liten hund trotts allt kan hänga med. Och Faistos var SÅÅ lycklig.

Efter denna ”Power prommis” fick jag knappt hem en helt slut men otroligt lycklig Faistos som bara ville fortsätta leka. Väl inne efter en förfriskning ur vattenskålen gick Faistos i buren för att sova hela kvällen, hela natten och ända tills klockan ringde. Inte ens sängen lockade. Jag tror han fick träningsvärk min lilla tappra värdige motståndare.

Va e det för nåt? 

Den här delen av hunden är den mest beryktade som brukar ställa till med en hel del skada. Just det här exemplaret har visat sig än så länge inte vållat så stor skada. Två par sandaler och en och annan innersula har förintats i mindre bitar efter hårt arbete. Lite dysfunktionellt verkar den i och för sig vara eftersom det har visat sig att den går lös på sina egna favoritsaker och inte enbart andras ägodelar.   

Men denna del är inte enbart till fördärv. De två hålen som syns i den mörkaste regionen på bild har en fantastisk funktion som hjälper pälsverket att finna de mer aromrika sakerna vilka oftast finns i köket. Om inte aromen sprider sig långt nog så finns ytterligare två mottagare (som inte syns i bild) vika kan känna av ljud från relativt långa distanser. Enligt egen utsago så tror jag dessa är specialiserade på kylskåpsdörrar. När då antingen aromen eller ljudet registrerats så kopplas en autopilot på som inte svarar särskilt väl på kommandon av typ ”nej”, ”vänta” eller ”gå och lägg dig”. Betydligt bättre fungerar kommandon ”sitt”, ”vacker tass” och ”var så god”.

På mina frågeställningar - varför fungerar inte hunden som den ska, -finns det någon bytesrätt eller åtminstone en manual, fick jag svaret att det är artspecifikt och går inte att beakta som måndagsexemplar. Det går tydligen inte att styra i tillverkningsprocessen så man får helt enkelt göra den delen av arbetet själv för att få hunden funktionsduglig.

Ett annat mindre angenämt fenomen är ett skarpt ljud som ofta benämns som skall. Hunden skäller alltså! Med ljus och lykta har jag letat efter någon typ av sordin men hit in tills med föga framgång. Ett par modeller finns på marknaden men de är visst ämnade för trumpeter och passar således inte till hundar.

 Nå väl, till god sed hör att alltid avsluta sina inlägg med något positivt. Jag tänkte då lyfta fram den fiffiga funktionen som inte sällan torkar av munnen på folk och fä. Den fungerar som en ställföreträdande servett när föda eller dryck åtnjutits. Vid obevakade tillfällen vecklas en fuktig, för att inte säga blöt, tunga ut som i hastig fart absorberar allt som eventuellt hamnat utanför munnen. Just denna funktion går inte att klaga på då den har visat sig vara mycket effektiv.

En annan del en annan gång!

Vem är han?

Pälsverket heter Faistos vilket ni säkert redan listat ut. Han föddes 19:e juli 2007 liksom sina övriga nio kullsyskon och fick namnet ”Bodils Hefaistos”. Hela bunten fick nämligen sina namn av de gamla grekiska gudarna. Som ensam röd/vit föll det sig naturligt att han skulle heta efter eldens och smideskonstens gud.

Men Faistos då?

Hur kan man ha en hund å heta så? Ja ni, hur jag än försökte med allehanda olika namn och inget passade. De blev liksom fel på något sätt. Sigge, Bulten, Jansson var alla goda kandidater, men nej. Han såg helt enkelt ut som en Faistos och så fick det bli.

Och varför en bullterrier?

Man kanske kan vända på det hela och fråga varför en pudel, tax eller mastiff? Naturligt vis blir svaret på frågan egenskaperna och smak. För att inte bli dryg och långrandig så pälsen, humorn, utseendet och innerligheten. Jag ville ha en hund utifrån mina förutsättningar, en som inte kräver orimligt mycket aktivering och pälsvård. Aktiveringen måste funka med min ambition och livsstil. Jag ville ha något att hålla i så att man känner att det är någon annan i andra änden av kopplet. Nåja, hon fick väl vad hon sökte – flinar säkert många. YES, det fick jag! Jag fick mycke hund på många plan =). Å sen är han ju snygg.

 Men vem är han egentligen då?

Ja kan inte svara på det än. Faistos ät bara sex månader och vi håller fortfarande på att växa ihop. På vägen dit är det många frågor och funderingar som ska frågas och tänkas. Idag är han en tillgiven pajas som hittar på hyss, en hund med stor integritet som tycker gott om alla oavsett om han blir utskälld eller ej. Men han visar också dominans och viljekraft. Vägen till ett svar jag vill ge är en fråga om hur väl jag lyckas med att fostra och forma honom. Han är en utmaning egentligen. Naturligtvis har jag en bra uppfödare som ger mig handfasta råd. Jag har fullt förtroende för Bodil och hennes rekommendation att använda klicker som metod.

 Vad ska man ha en sån hund till då?

Stänga skåpsluckor (hur hade köket sett ut annars då?). Han kan värma mina frusna fötter (som är kalla halva året). Sen kan han få bära baginbox på utflykten (vakta så att ingen annan dricker ur den än jag). Han blir nog oumbärlig till slut tror jag.

Vi syns!